Flyttat!
En liten länk bara...
Punkt.
Som nätdagboksskrivare / bloggskrivare undrar man ibland: Varför?
Varför skriver jag här och för vem?
Just nu skriver jag mest för att jag känner att jag måste, och då blir det absolut noll roligt till slut.
Men jag måste ju inte alls egentligen! Varför ska man göra sånt man inte måste? Livet är så fullt av mer nödvändiga måsten, så att skapa sej ett helt onödvändigt måste är ju bara helt... onödvändigt.
Så jag sätter punkt här. Nu är det färdigskrivet på (b)loggen.
Jag kommer fortfarande att ha datorn på då och då, så det går bra att mejla på
mia.holm[snabel-a]telia.com.
Mejl är alltid roligt att få! :)
Simma lugnt vänner.
Tankeläsning
Jag har inte gjort nåt vidare roliga saker heller - det har varit en del sorgligt, en del tråkigt, en del jobbigt och en del bara vanligt ointressant. Så jag väljer att inte skriva om det alls här.
Däremot tänkte jag bidra med en rolig länk.
Ursäkta, men hur f*n går det här till?? Helt sjukt ju!
Det kostar (på) att vara korkad...
Imorse skulle jag ta bilen till jobbet. Nå - inget konstigt med det.
Jag hade hunden med mej, en ryggsäck med hundattiraljer på ryggen samt min handväska.
Jag öppnade sidodörren och släppte in hunden i bilen först. Därefter skulle jag krångla av mej ryggsäcken, och för att få händerna fria slängde jag in nycklarna i framsätet. Tog av mej ryggan och la den och handväskan i bilen. Sen sopar jag igen sidodörren.
*klonk*
Då går centrallåset igång och låser Alla Dörrar.
Bilnyckeln ligger i bilen. Handväskan med mobiltelefonen ligger i bilen. Nyckeln till lägenheten ligger i handväskan - i bilen. Hunden sitter i bilen och tittar på mej som "vad håller du på med??"
Och där står jag. UTANFÖR bilen! (Nästa trick jag ska lära Alice blir nog att öppna bilen. Inifrån...!)
Jaha. Vad fan gör man? Utan telefon eller nycklar till varken bil eller lägenhet känner man sej rätt handfallen när man absolut bara MÅSTE få tag i nån.
Jag gick in i huset igen och ringde på dörrar tills jag äntligen hittade en granne som var hemma. Förklarade min pinsamma situation och bad om att få låna telefonen, och det fick jag. Tack gud för snälla grannar!
Vem ringer man först? Guben. Han är en jäkel på att meka bilar och borde således även kunna få upp en låst bildörr. Det är bara det att Guben är på kurs. I Danderyd... (vilket ligger precis på andra sidan stan mot där jag befinner mej) och rusningstrafiken vid denna tidpunkt är som en massiv, ogenomtränglig vägg.
Nåja, han kanske åtminstone kan tipsa om nån annan som kan hjälpa till.
Ringer till Guben. Inget svar.
Ringer till äldsta bonusdottern som eventuellt skulle kunna hämta extranyckeln som finns i huset i Trångsund. Inget svar.
Ringer Guben igen. Och igen. Och igen. Inget svar. Nä, det är klart. Han är ju på kurs! Dessutom ringer jag från grannens telefon, och Guben kan ju omöjligt veta att det är jag som ringer.
Paniken stiger. VEM ska jag ringa??? VAD ska jag göra?? Ska jag knacka en ruta på bilen? Jaha, och sen då? Åka till jobbet i en Chrysler Voyager med en ruta kort känns inte som nåt lockande alternativ. Det är rätt stora rutor överallt på en sån, nämligen. Att sätta i en ny ruta är inte heller särskilt gratis. Stora rutor - stora hål, även i plånboken.
Till slut kommer jag på att jag kan ringa en Gubens f.d. kollega som jobbar på en bilverkstad i närheten. Men tyvärr kan inte heller han hjälpa till - han har inte verktygen som behövs för att kunna öppna dörren.
Däremot tipsar han om en bärgnings-snubbe han känner, och jag får mobilnumret till denne. Jaa! Perfekt! ...inte... När jag får tag i bärgnings-snubben visar det sej att han just idag är ledig.
Suck.
Men han i sin tur tipsar mej om att ringa Assistanskåren. (Varför tänkte jag inte på det från början?!) Och Assistanskåren är på plats inom 20 minuter. Det tar assistanskårkillen ungefär 45 sekunder att få upp bildörren. Bara sådär.
Och det kostade 740 spänn. Bara sådär.
Mina vänner: Dra nu lärdom av denna korkade bloggförfattare, och stäng aldrig, aldrig dörrarna om bilnyckeln om du inte själv sitter i bilen. Centrallås - speciellt på amerikanska bilar tydligen - är ena luriga rackare. Dom lever sitt eget lilla liv.
Hå-hå ja-ja.
Födelsedag
Grattis Heléne - var du än är!
Varning!
Dom är LIVSFARLIGA!
Som sagt.
Livsfarliga.
Jävlar anamma big time!
För bara en liten stund sen plingade det i min inbox, och där fanns en kommentar i (b)loggen från Gubens barns kusin Peter, med en länk till denna filmsnutt:
http://break.com/index/a_fathers_love.html
Long time no see
Och vilken överraskning jag fick mej!! Jonas pappas bror och hans fru var där när vi kom till sjukhuset idag! Dom bor i USA, och tar väl inte svängen om Sverige sådär jätteofta precis. Brorsan träffade jag sist för fyra år sen tror jag, men hans fru har jag inte sett sen hon var i Sverige senast 1993. Jättekul ju!! Jonas var bara 5 år då när hon var här sist, men han kände igen henne direkt - det såg jag.
Det är lite lustigt med frun där. Vi är nämligen spökligt lika på många sätt. Dels är vi födda samma dag, 31 oktober (men hon är sju år äldre än jag). Dels är vi ganska lika till sättet och humöret. Fast det är klart - vi är ju skorpioner bägge två ;-)
Idag när vi satt där på sjukhuset och försökte babbla ikapp de senaste 13 åren, så visar det sig att vi även har pärlandet gemensamt! Hon håller nämligen också på med smycken och pärlor och sånt. Otroligt. Hon berättade att hon bl a håller på mycket med nån slags lera som man bränner till silver?! Har jag aldrig hört talas om - jag måste be henne skriva ner vad det heter så jag kan kolla upp lite närmare.
Vi bestämde iallafall att vi ska försöka ses nåt i veckan och äta middag ihop. Dom är bara kvar till på fredag, så det är bäst att passa på. Och så får man ju träna upp engelskan lite också - det är ju aldrig fel.
----------------------------------------------------------------
Idag förlorade mamman till min yngsta bonusdotter sin fyra år långa kamp mot bröstcancern.
Hon var inte ens 40 år fyllda.
Livet är orättvist.
Alice på sjukhus :(
När jag kom hem från jobbet kom hon fram och hälsade, men var inte alls den spralliga valp som brukar överfalla en när man kommer hem i vanliga fall. Efter ett par minuter gick hon och la sej och tvärsomnade.
Plötsligt när vi satt och åt, så skrek hon till och började gå runt med svansen mellan benen och såg jättekonstig ut. Till slut bara rasade hon ihop i en liten hög och orkade inte resa sej. Det blev ilfart till Bagarmossens djursjukhus, där man bestämde att behålla henne över natten för att söva henne och kolla i halsen så att det inte blivit nåt fult sår.
Usch vad det var jobbigt att lämna lilla Alice-gumman där alldeles ensam när hon mådde så dåligt - det var fruktansvärt!
Nu på förmiddagen ringde veterinären och sa att Alice mår bra, men att dom inte hade fått igång manicken som man tittar i matstrupen med inatt, så dom skulle söva henne igen nu på dan och kolla för säkerhets skull. Men vi får åtminstone hämta hem henne i eftermiddag - och det var tur det. Jag hade bara inte klarat att lämna henne på sjukhuset en natt till.
Lilla gumpluttan, vad jag längtar tills vi får åka och hämta hem henne!
Sensommarplågor
Jag älskar ljuset, värmen, grönskan och allt det där som sommaren för med sej.
Även om det finns något vilsamt över de rutiner som åter infinner sej när sommarlovet är slut och allt återgår till det normala, så känns det ändå lite vemodigt nu i slutet av augusti.
Det finns dock EN sak jag verkligen INTE tycker om så här års.
Alla. Vidriga. Kryp.
I synnerhet dom här:
Jag ryyYYYyyser bara av att se på bilden, och det bär mej emot att lägga in den. (Nej, jag har inte tagit den själv. Skulle aldrig ens våga gå så nära. Bilden har jag lånat från nån engelsk insekts-sajt.)
Den senaste veckan har jag haft besök nästan varje kväll av såna här äckliga långbenta marodörer. Dom tar sej in helt obemärkt, och plötsligt bara sitter dom där - på kaklet i köket eller på golvet i badrummet, och formligen skrämmer skiten ur mej! Dom är stora nog att sätta koppel på och ha som husdjur. Fast det skulle naturligtvis aldrig falla mej in. Jag törs ju inte ens ta livet av dom!
Igår kväll - precis innan jag skulle gå och lägga mej - skulle jag bara gå och ta mej ett glas vatten i köket. VAD sitter i diskhon och hånflinar åt mej? Jo, en sån ovanstående. Förstås. Jag blir som förstenad. Står där och bara piper och skakar och vet inte vad jag ska ta mej till!
Ska jag bara springa iväg och stänga in mej i sovrummet? Det går ju inte. Då har jag ju ingen aning om vart den kommer att dyka upp och skrämma livet ur mej på morgonen. Och om den sitter kvar där i vasken så kan jag varken fixa frukost eller diska eller nånting.
Nä. Jag MÅSTE ta livet av den. Hemska tanke. Men hur?
Efter att ha samlat mod i säkert en kvart, går jag till badrummet och fyller tandborstglaset med vatten. Sen smyger jag mej försiktigt och med en stor portion skräck och vämjelse tillbaka till köket. Sen står jag vid vasken ytterligare en kvart och repar mod för att våga slänga ut vattnet på det rysliga krypet så att det drunknar.
Till slut gör jag det. Jag kastar vattnet ur vattenglaset rakt över krypet... och MISSAR! Krypet börjar flyga runt - ve och fasa! Till slut landar äckelkrypet på diskbänken. Jaha. Vad fan gör man nu då? Jo, man får repa mod i ytterligare en kvart och sen slänger jag en stor duschhandduk över krypet på diskbänken, tar Ikea-katalogen och lägger ovanpå och trycker till.
Och där ligger handduken ännu kvar på diskbänken. Med Ikea-katalogen ovanpå och det krossade, äckliga krypet under. Jag tänker INTE ta bort det. Det får Jonas assistent göra - han dyker upp här vilken sekund som helst.
Och jag vet redan nu vad han kommer att säga:
"Du är ju inte riktigt klok!"
Nä, jag vet.
Hur kan man vara så livrädd för ett sånt litet, helt obetydligt kryp?
Nå, det är jag iallafall. Helt flängd.
Gårdagens inlägg
Jo, jag skrev att vi igår deltog i Mälaren runt på motorcykel. Och så satte jag in ett par bilder.
En bild som jag tagit bakpå HD:n när vi åker från en mack i Alby mot Södertälje.
Och en bild på Guben och hans kompis Addos. Och så berättade jag att jag faktiskt kände Addos långt innan Guben kände honom - att Addos och jag vuxit upp på samma ställe, gått i samma skola och festat i samma gäng. Och att tjejen som Addos så småningom träffade i slutet på sjuttiotalet gick i Gubens klass, och att Guben ingick i hennes "fest-gäng" och att Guben och jag troligen varit på samma fester i vår ungdom - eftersom Addos och tjejens gäng festade ihop ibland. Men ni hör ju själva - det krävs ju en betydligt mer utbroderad text än så för att man ska fatta nånting över huvudtaget av det här svammlet - och den texten orkar jag inte skriva om igen.
Så.
Men hallå?!
*poof*
Borta. Puts. Väck.
<fula ord>
FAAAN vad FÖRBANNAD jag blir!!
</fula ord>
Nää, jag orkar inte skriva om alltihopa en gång till.
Jag går och drar duntäcket över huvet istället.
*muttrar hela vägen till lopplådan*
PAUS
Återkommer nångång....senare.
